Upptagen av precis ingenting alls

-Mamma, varför har du rynkor i pannan?

Ungbjörken i köksrabatten som vuxit till sig under sommaren rispar grenar mot fönstret. Det blåser upp till storm och mamman hummar.

-Mmm, det är något som alla har.

Fortsätter knappra på tangenterna.

-Amidas mamma har inga rynkor.

Datorn tystnar i tre sekunder, sen kommer ljudet tillbaka

-Nähä, har hon inte?

En mygga slår envist mot fönstret men sveps undan av en kraftig vindpust.

-Så alla har inte rynkor?

Naturen mojnar utanför och myggan dyker upp i fönstret igen och sätter sig på fönsterkarmen och stirrar. 

-Hallå! Så alla har inte rynkor?

-Nej, alla har inte rynkor.

-Är rynkor farliga?

Hon trycker upp läsglasögonen på näsroten, harklar sig och tittar snett upp mot köksklockan som visar tio i sex.

-Nej, absolut inte, det är helt naturligt, inget att skämmas för.

Vinden tar tag i löven och formar dem till trattar. Himlen öppnar sig över åkrarna. Hårt regn slår torr mark och vattenpölar piskas grumliga på uppfarten.

-Jag vill köpa facemoisturiser, jag tänker i alla fall inte ha några rynkor. Nu känner jag att jag måste ha det. Aldrig att jag kommer.

Det dundrar från takplåten och ljudet fortplantas ned i öppna spisen.

-Javisst, vi köper, men inte nu.

-Faan va orättvist att du har och inte Amidas mamma.

Vattnet svämmar över i takrännan där kvistarna från ett gammalt fågelbo trycks ihop i ett bävernäste.

-Men hon kanske har, ja man vet ju inte.

-Vad?

Regnet försvinner snabbt bort över tallskogen och molnen stressar isär. Och solen tittar fram.

-Näe, det va inget, usch vilket regn, och nu är tvätten blöt igen.

Nej! Mitt vita linne!

-Det torkar.

-Jag vet, det torkar.