Handlarlista

Och såhär var det inte meningen att det skulle bli. 

Ljuset studsar från armbandsuret ned på köksbordet och den lilla ljusloppan darrar en kort sekund innan den hoppar vidare till brödrosten, sen upp i taket för att försvinna in i molnen. Hon öppnar kylskåpsdörren med vänster hand och i ett svep presenteras jordgubbar, tomater och ett tjockt mörkt bröd med russin. Köket doftar Ipren och disktrasa. Alldeles nyss hade han suttit där, men sedan en söndag stod stolen tom.

Hon ställer ut tomaterna på bordet, sätter sig på fönsterbrädan och lyssnar till kylens knäppande. Nu kan hon ha dörren till kylen öppen hur länge som helst. Det står tre flasköl på översta hyllan. Kvarlevor som svettas och rinner i värmen. En etikett sitter snett nu. Kylen börjar pipa. Det räcker. Ställer tillbaka tomaterna och puttar igen dörren bestämt men försiktigt.

Att jag gillar allsången, vad säger det om mig som person? Han hade ärligt talat undrat. Orden lät logiska men hon hade ingen förklaring då. En person kan ju vara så mycket, säger hon rakt ut i luften i det tomma köket och skrattar. Ingen hör såklart, men hon blir trygg av sin egen röst nu. Bekräftar formuleringsförmågan med en nickning, öppnar dörren till kylen och placerar om tomaterna. Rätt ska vara rätt, rött bredvid rött. Stänger långsamt.

Tavlan på väggen stirrar tillbaka. En inflyttningspresent från kontoret. Ett skepp på ett hav i höga vågor och en barsk fiskargubbe utan kontroll. Vid första intrycket staplade han såklart sina projektioner på hög: Skitful, för blek, fläckig, intetsägande och orealistisk. Vad är nästa pynt? Den gråtande pojken? Han gav henne löftet om att ett eget mästerverk, kanske en sol eller byggnader i perspektiv, snart skulle sänka skeppet och bejaka fiskargubbens suicidalådra. Icke.

Det blev en söndag och han lutade sig åt sidan och kräktes över arkitektböckerna på pallen. Hon skulle följa sitt inre och han skulle få följa konsekvenserna av sitt yttre. Varför nu? Inte du och jag längre? Kunde han göra något? En yogalärare från Peru! Av alla! Kunde han få en andra chans? Det var det minsta han var värd, eller? Hon knöt en bandana över huvudet och log ett nej. Det glittrade i ögonen när hon svabbade upp kräkset. Han torkade sig runt munnen, gick tre varv runt henne och skrek de för stunden mest passande substantiven han kunde uppbåda. Hora skrek han tre gånger. Ytterdörren slog igen så hårt att tavlan rasade av spiken. Hon lyfte den på plats och putsade av den.