Hör hur frosten kommer

Framför sig såg han en död tupp och till vänster ett röd ekorre som gav honom skulden för alltihop. Nu satt han i solstolen på verandan, trött av debaklet och stolen knakade när han la benen i kors. Solen gick i moln och himlen samlade sina svartaste ovan. En frost tog tag i gräset och spred sig. Den vita mattan beredde sin väg upp utmed stigen till huset. Han kunde höra gräset gnissla och protestera; är det här början av september? Nu var allt vitt. Tanken klarnade hos honom: Tuppen måste ha självdött såklart! Nu hade han svaret, men direkt blev han osäker. Statistiken, vad säger egentligen statistiken om tuppar som självdör? Fan också! Det håller inte. Han måste ha haft något att göra med den döda tuppen, men vad? Inga minnen, ingen ånger, egentligen inget annat än frågetecken. Men då såg han plötsligt att tuppen låg och skrattade. Det spräckliga bröstet guppade upp och ned. Den var ju inte död! Inte helt i alla fall. Att avgöra om en tupp skrattar eller kippar efter andan är riktigt, riktigt svårt, men det som fällde avgörandet var ett dovt fnissande och att den klippte med klorna som i applåd. Den rör på sig! Den jäveln hade fejkat sin egen död, och dessutom riktigt bra. Ekorren måste ha sett allt men rörde inte en min. 

Brorsan! Du ser ju att tuppen lever?

Han förstod ju att samtal med en ekorre, som inte svarade, troligen räknades som lätt psykiskt sjukdom, men han brydde sig inte längre.

Den jäveln har fejkat sin egen död hela tiden. 

Bitch!

Ordet klingade ut i skogen och han sneglade mot molnen som skingrade sig. Ett lätt brandgult regn började falla och fastnade som ett lager persikoskräm en centimeter över marken. Fåglarna började sjunga och träden såg mjukare ut. Han kunde följa alla droppar från himlen, de föll långsamt en efter en.

Han visste ju att ensamheten skulle komma. Han hade egentligen föreställt sig total ensamhet, men nu såg han sig själv utifrån och han kände sig lite bättre till mods. Du är ju trots allt en person att lita på, muttrade han till sig själv rakt ut i tystnaden, det här kanske inte är så farligt ändå. Då kom drömmen tillbaka. Han stod mitt på ett torg i en källa och vattnet höll honom fast. Tårna kunde han vifta på utan att ramla omkull men han kunde inte skrika och inte riktigt känna om vattnet var varmt eller kallt. Hur kunde han egentligen hålla balansen? Nyss doftade torget tulpaner och espresso, men nu fann sig människorna i ultrarapid och himlen och horisonten bakades samman. Solen stängde av strålarna och ett ruttet obehag grodde i honom. Han kände sig lurad såklart. Lurad på konfekten som mormor brukade säga. Ett avtal är något man hedrar. Oh shit vad han kände sig gammeldags när han hörde sig själv tänka på avtal. Nuförtiden är det ju bara vara känslor och moods som räknas, men han lät tiden vara.

Han hade jagat bort ekorren som tuggade på isoleringen under taknocken. Utan att riktigt sikta hivade han iväg ett vedträ som missade. Och sen ett till, miss. Och sen en större sten, miss igen. Korren kilade lätt runt knuten och tittade fram frågande i två sekunder innan hon drog iväg som att inget hade hänt. Sen hade han sprungit runt på tomten och letat efter henne och kastat lite pinnar på allt som såg ut att röra sig.