Den röda kolibrin

Solen spräckte morgontimmens dystra inramning och hotade fasaderna en efter en. Värmen tänkte bara på sig själv när den spred sig som en ljummen vettextrasa in över horisonten. Kyrkklockorna hängde tysta och spända inför dagens första rörelse. Utan någon hänsyn dränkte morgondaggen åkerns sista gröna gräs. Stora droppar vägde gran och tall. Han avskydde alltid den sista kilometern upp mot huset. Pulsen ökade, andningen kändes trög, gruset motarbetade honom, han kom aldrig riktigt fram.

Drypandes av svett hängde han över altanräcket i ett klent försök att stretcha vänster vad. En röd kolibri landade i körsbärsträdet. Den följde honom med blicken när han satte sig i pinnstolen och hällde upp kaffe. Termosen andades ut och andades in, han tog en klunk och ställde ned koppen sakta och metodiskt. En svag bris från björkdungen vid brunnen krattade luften från sköra gula löv. Kolibrin tog sats och satte sig blixtsnabbt på den utsträckta handen. Den vägde ingenting, men han ryckte till ändå. Vart kom den ifrån? Den kramade sina klor runt långfingret, ett pyttigt men stadigt grepp. Den satt där nu, som om den alltid suttit där.

Han hade haft på känn att det skulle ske, kanske inte just en röd kolibri, men något åt det hållet. Kraften från klorna lugnade honom. Ögonen tittade mot honom, men de var svåra att tyda; gråsvarta som blyerts men ändå nyfikna. Den la huvudet lite på sned, näbben gungade fram och tillbaka och lyssnade han riktigt nära så kunde han knappt höra en tyst hes viskning: Det kommer gå bra. 

Det gick en timme. De tittade på varandra. Svetten torkade. Det gick en timme till, och en till. Det började skymma. Kolibrins röda fjädrar lyste som falu rödfärg mot en mörk himmel och kraften i klorna försvann. Först lite grann men sen helt. I en ruskning kastades den lilla röda kroppen från långfingret över till ringfingret, sen upp i luften. Framför honom i luften svävade den, så nära hade ingen kommit, näbben en millimeter från pannan. Han såg sina ögon i ögonen och virvelvinden från vingarna fick tårarna att rinna sakta utmed kinden och när han blinkade stod han själv i mörkret.