Ett andetag svarar på allt

De hade faktiskt legat på vänt, förföljt honom inombords, bubblat upp i trånga situationer och vägrat honom drömmar. Han hade laborerat om ordningen tusen gånger och försökt förutspå den mest kärnfulla kombinationen, men tiden kom hela tiden ikapp och utplånade försöken. Som svar hade han väntat sig ord, inte ett andetag. Orden skulle uttalas högt och bana väg åt en inre katarsis. I väntan kom plötslig insikt. Jag är kallhamrad, sa han till sig själv och hörde pinnstolen knaka. Men, jag vägrar stå till svars och när allt kommer omkring har alla ord sitt eget liv, jag gör redan allt jag kan. Han läppjade kallt kaffe. Jag är mest av allt trött och om vi bara låter orden vila tar ingen skada, någon måste finnas till slut som förstår. 

Det är omöjligt att dechiffrera tiden före. Endast fragment finns tillgängliga för förståelse men ett var säkert, andetaget kom på eftermiddagen vid tre, strax efter två mazariner och en påtår. Frågan hängde liksom i luften, svävandes som en fjäder, orörd och lämnad att fortplantas med kökspartiklar och såpa. Det gick inte att se orden i luften, det gick inte att plocka dem än, men de stack på huden och ville in. När frågan kom blev osynliga ord till bly och svaret penetrerade allt; i en sekund svarade andetaget på allt. 

Gröper man ur en sekund ser innehållet ut som ett granatäpple. Ett mönster av tankar i fast och flytande form färgat av minnen och upplevelser. Det många inte tänker på är att fruktköttets vita skelett först skyddar innehållet för att efter ingreppet bli det man helst av allt vill bli av med. Andra föredrar att trycka ned processen under vatten, bända isär delarna och se fruktköttet färga vattnet rött, hålla det under vatten, trycka det mot botten, då slipper man skrubba det röda koncentratet som fastnar på huden. 

Andetagets treenighet. Inandningen är eftertänksamhet, hållet är tvekan och beslutsamheten finns i utandningen. Tystnaden säger allt orden inte kan förmedla. Och blicken. En vilsen blick, flackande och dov. En vilsen blick i en undernärd själ och när orden väl kommer är allt redan sagt och gjort. Sinnena ställer sig på kant och när han vänder sig om i köket upplever han det som första gången. Har han stått här förut? Vardagsrummet är mindre än han nyss uppfattade det, färgerna vaga och solen blir gult regn utanför fönstret. En våg av hjälpsamhet sköljer över honom, vad gör den här egentligen? Hjärnan har inte riktigt förstått att det kommer bli bättre än, han kan bara koncentrera sig på att orden inte håller måttet mot verkligheten. Han tar över tystnaden, nu är den hans, det ska bli den bästa tystnaden.

Copyright © Erik Tobias Enström