B

Eftermiddag. Hon tog fram gurkan ur kylen och bestämde sig för att sluta tänka helt, men efter tre sekunder fanns tankarna där igen. Undrar vad han gör nu? Tänk om han skulle ringa här mitt i allt. Hon var ju helt upptagen med att göra en nyttig vinegrette; näe, lite bättre vett än att störa i matlagningen det hade han. Trodde hon. I torsdags hade hon bestämt sig för att lägga alla känslor åt sidan. Dags nu. Riktigt, riktigt långt åt sidan; hon raderade hans telefonnummer och annullerade den anonyma förbeställningen på tio rosor till hans femtioårsdag; det var ju ändå tre år kvar. Om hon ångrade sig så kunde hon ju lägga in en ny, men det skulle hon inte för nu skulle känslorna bort. Hon skrattade högt åt sig själv när hon slängde hans tandborste, hur kunde hon ha köpt en medium? Han är ju soft, lär han ju vara. Och en grön, han gillar ju blå. Hur hade hon tänkt? Hon la den på diskbänken först så att den skulle kunna torka. Mögel hade ju mer eller mindre blivit ett samhällsproblem. Torka är att ta ansvar.

Kväll. Klockan var tjugo minuter i åtta. Hon gissade att han drack te och tittade på film just nu. Säkert Magnolia, det var en favorit visste hon. Det hade ju regnat ute på eftermiddagen så han hade nog inte gått ut då. Inte för att hon brydde sig alls, men det var ju inte så troligt att han skulle sätta sig i bilen och åka sju mil och komma och knacka på just idag. Komma struttandes med sina skrattgropar och sin lyckstolpehållning. Nej, det gjorde han inte. Dessutom skymmer det nu, och det sker ju fler olyckor i mörkret, och hur skulle han hinna hem sen och sova? Men han hade ju faktiskt sagt en gång förra året att han tyckte om att åka bil i mörker. Så det gick inte att utesluta helt. Hon reste sig från pinnstolen och tittade ut genom fönstret. Uppfarten låg öde, men så såg hon något som rörde sig vid elstolpen. Det kan ha varit en skugga eller en rasad gren, men för säkerhets skull la hon tillbaka tandborsten igen och dubbelkollade att det fanns lite kvar av vinegretten om han skulle vara hungrig.

Förmiddag. Täckningen här på landet var under all kritik. Hennes hjärta hoppade till varje gång när det plingade i mobilen. Nej, reklam från Hemköp. Nej, brorsan som skickade bild på båten och barnen. Nej, mamma och en fikabild från skärgården. Nej, Josefine och hennes jävla pioner. Aldrig rätt pling. Hon la mobilen upp och ned och stängde av ljudet för tusende gången. Hon ville ändå inte se honom i sina senapsgula knytbyxor och sin pösiga jacka. Vem hade ens pösig jacka när man passerat fyrtio? Och hon ville definitivt inte höra honom tjata om sina barn. Hon gjorde paj själv. Han gjorde en teckning. Hon gjorde ett halsband. Han gjorde en legofigur. Hon gjorde en egen dans och uppträdde. Han pratade i sömnen på semestern. Hon liknade sambon. Punkt. Punkt. Punkt. Sambo. Han hade sagt att den kvinnan var mamman till hans barn, men nu också att det var en sambo. What is the fucking difference? Okej, man måste ju inte bo ihop med någon, eller? Hon vände upp mobilen, öppnade webbläsaren och googlade sambon igen, hon jobbade som mattant på en förskola. Bilden hade hon sett en miljon gånger. Typiskt, en sådär mild välgörare med ett brett leende och oklanderligt hår. Det hade varit lättare om hon var en Paradise-hotel-deltagare, eller en provokativ författare; såna som folk hatade. En vän mattant är svårhatad!

Lunch. Om man dukar för två kunde det bli stelt om någon såg att man bara är en, men det fanns heller inget som hindrade att hans tallrik, glas och bestick stod redo i skåpet. Men vad skulle hon egentligen säga till honom om han kom? Ja, du kan ju hämta dina grejer, de står på hyllan ovanför muffinformarna. Jag har köpt matchande senapsgula servetter. Väl bekomme! Alltså det är ju psykovarning på den, det visste hon, men ingen kunde ju se. Och hon kunde inte låta bli.

Minnen. Hon hade försökt beskriva livet som en syltburk, men han fattade inte. Det var väl egentligen det enda negativa med honom när hon tänkte efter. Liknelsen var ju enkel: när det finns mycket sylt är man nöjd, när det finns lite sylt vill man ha mer av livet. Men han förstod inte, konstigt. Han sa bara att han hade slutat äta sylt med socker, så nu gjorde hon det också. Hon hade till och med ställt fram en tom syltburk, sockerfri och noga diskad, i köket på jobbet, men han hann inte se den för Pia i repan, hon med rosa spetspumps, bara tog den och slängde den i glasåtervinningen. Bitch! 

Morgon. De dagliga rutinerna var livets grädde. Först jos, sen hårt bröd, sen kaffe och sen dusch. På jobbet ligger allt i ordning, ingen tavla på väggen, inga kylskåpsmagneter, inga onödiga sladdar, ingen redundans. Åh! Hon hade lärt sig ordet på fortbildningen för tre år sen. Hon älskade ordet. Det är för mycket redundans. Den här redundansen gör mig galen. Redundans är inte bra för utvecklingen. Hur gör vi nu med redundansen? Förra veckan försökte hon snirkla in ordet i samtalet med honom. Det blev en enkel fråga: Vad tycker du om redundansen i media? Först tittade han lite konstigt på henne, men sen svarade han tyst att dans inte är något för honom. Han kunde tänka sig att dansa bröllopsvals, om det nu skulle komma på tal, en kort. Okej, när hon tänkte efter fanns det egentligen två dåliga saker med honom, som hon direkt glömde bort när han la handen på hennes axel. Det var som att tiden stannade. Hon ville spara värmen från hans handflata i fibrerna i blusen för evigt. Hon ville ta tag i hans hand och hålla kvar den. Hon hörde inte att han sa att dans är för pensionärer och att salsa är snusk, orden flög in genom ögonen och ut genom öronen. Hon ångrade sig, hon tog tillbaka allt, pösiga jackor kan alla ha.

Glöm honom, till spegeln. Aldrig, väste den tyst. Glöm honom och drömmarna, han har ju sambo och barn som praktiskt taget är självgående innan de ens gått ut skolan. Genier. Skulle hon, som knappt kunde få ihop en sallad, bryta upp deras heliga förening? Ja, om hon fick chansen. Utan tvekan. Direkt. Bara sådär. No question. Jo. Absolut. Hon tippade moralen över köksbordskanten ned i papperskorgen, spetsade champagnen med lite absinth. Nu jävlar skulle han se mig. Nu du! Såhär ska man ha det när det är som sämst! Hon blinkade åt spegeln. Äh, jag kanske inte behöver honom ändå? Jag har ju friheten! Friheten att älska eller inte älska på distans. Kan du inte höra av dig snart? Nej förresten, inte nu. Nu lever jag.

Telefon. Hon gjorde sig väldigt bra i krissituationer. Särskilt sånna hon orsakat själv. Nu hade hon råkat googla hans kusin och fingrarna ville inte bättre än att dom ringde upp honom. En signal, nej faan! En till, jag kan ju inte lägga på nu. Tredje, hjälp mig nånn. Hallå! Tystnad. Hallå, ere du? Pulsen steg. Hallå? Vem ere? Ja, hej det var Eva från Casino Beef, skulle du vara intresserad av några free spins i vår nya satsning Bli två vinn för tre? Om du berättar lite om hur mycket du tycker om spel på nätet så messar jag dig trehundra att spela för, som tack för hjälpen. Klick. Kusinen la på. Puh, nära ögat.

Tyst, det kommer någon.